mittnamninummer

Klockan är tjugo:tjugo när jag skriver detta inlägg.

Lyssnar på Krunis. När man har den där sällsamma känslan, som aldrig går att sätta i ord. När huvudvärken bara lättar när man sätter sig ner och ritar, skriver eller spelar. Låter den vänstra hjärnhalvan gå bort och man bara lever, för en kort stund, i det man kallar sin egen verklighet. Eller på det sätt man vill skapa den.

Tänker på regn, bilrutor och radion i bakgrunden. Påväg hem som så många gånger förr, men det kryper över en. Just då, undrar över allt, över hur jag kommer bli, hur allt var, och hur man egentligen vet vad man kommer göra åt det. Så olidligt vackert, så hjärtslitande. Som alla sånger sjunger om, som alla toner talar om.

Och förr eller senare inser man att man har bara fått en till av dom där sällsamma känslorna,
och man fortsätter som vanligt.