mittnamninummer

Som alltid på våren, eller hösten. För mig känns det som det nu borde vara nyår.

Ser allt som hänt under året och försöker se genom dimman jag gillrar upp för mig själv. Är det mitt eget immunförsvar eller är det bara för att jag fortfarande inte är beredd att se allt jag har känt, gjort, sagt.
Det finns inget att vara rädd för. Och hur än klyschigt det låter så tror jag inte direkt på klyschor.

Klyschor är när något är typiskt, om jag har förstått det rätt. Te.x en film där handlingen är boy meets girl.
Men om man känner något inom sig som klassas som en klyscha, känns det inte så för en själv endå, eftersom man i sig själv känner det för första gången. Det är helt nytt. Och i slutändan är väl inte en person en produkt, d.v.s film, bok eller dylikt, som någon annan kan klassa som klyscha.
Flumtext tsssssss