mittnamninummer

Hej igen! 

igår var fint 

fast överraskande mest

jag slutade jobbet och gjorde iordning mig hemma och hjälpte mamma med maten

någonstans däremellan togs det en eller annan lur.

Sen gick jag och köpte folle. Mmmmm ÖL!!

Träffade ida och alla i parken, sånt där man lever lite längre för. 

Följde med ninnie och kompisar genom stan och det började skymma men det var okej för det var så varmt. 

fick ha på mig finklänningen!!!!

.

Efter många om och men hittar vi tillslut vännerna på stråket. 

Ni vet dom man alltid går flera steg längre för. 

Och jag vet inte, bara himla fina.

Tycker om stråket men ibland vet jag inte vad det gör med mig.

Jag vill göra bra beslut av dom rätta anledningarna. 

Men ibland blir rätt och fel lite mer som leva eller dö och karusellen fortsätter spinna och skimrar i storsjöns vatten jag förälskar mig i. 

och sen spelar jag en full concert video med john mayer

den mannen dock. 

får en alltid på bättre humör.

just nu lyckades han få luften som ligger vid ytan

att flyta och lyfta i takt med sommarhimmelen. 

Okej så jag tog på mig nya kläder som redan luktar svett av sommarvärmen

klev ut genom dörren och försökte, jag lovar, verkligen, försökte, gå ifrån allt som jagar och hinna ikapp nån sorts framtid eller iaf en liten stund av nu. 

Men mina steg har aldrig varit självsäkra, än mindre vetat hur det känns att gå i egna skor. 

För vänta alltså jag trodde att man behövde ju bara hålla huvudet högt, inte ha något i ryggen att hålla tillbaks.

Vart finns självkänslan? Vad är det ens? Har inte en jävla aning för den finns inte i mig. 

Och jag faller, jag har störtat svindlande långsamt rakt in i min egen storm. 

Jag måste ge tillbaka, its all a circle eller nåt 

men det finns inget kvar, 

och för första gången tvivlar jag på att bygga upp mig igen. 

Nästa gång jag kliver ut genom dörren tar jag bakgatan till mitt gömda sista hopp, 

syns kanske sen. 

 

jag har bärt på en känsla 

sen jag kom hem. 

kan inte andas, desperationen tvingar mig ut

till gränsen där stormens öga stirrar blint

.

i andras, nej i allas, ögon är jag en parentes

av en historia som för längesen är bortglömd

nergrävd i jorden som jag fortfarande brukar.

Men jag får fortfarande inte luft. 

Vem ser mer än vad jag var?

vem ser det jag vill va?

det verkar som det enda jag reflekterar 

är ett förflutet. 

Hur mycket syre får plats i en parentes?