två steg tillbaka, nollpunkten
jag har bärt på en känsla
sen jag kom hem.
kan inte andas, desperationen tvingar mig ut
till gränsen där stormens öga stirrar blint
.
i andras, nej i allas, ögon är jag en parentes
av en historia som för längesen är bortglömd
nergrävd i jorden som jag fortfarande brukar.
Men jag får fortfarande inte luft.
Vem ser mer än vad jag var?
vem ser det jag vill va?
det verkar som det enda jag reflekterar
är ett förflutet.
Hur mycket syre får plats i en parentes?
Kommentarer
Trackback
