Släck inte elden, är du snäll.
Jag är så mycket vid liv
Det river sönder inuti
Blir en spricka i rum och tid
Vill ge hela mig och lite till
Till döden så jag äntligen får frid
Mina tankar går till dig
Var dag och var kväll
Ibland skrämmer du mig
Kliver rakt in i vardagen
Utan förvarning sådär
Genomborrande svårt
När du beter dig såhär
Så jag stapplar fram
Känns som jag vill stamma
Eller skrika till
Du spränger hål i mig
Som är svåra att täppa till
Vill visa konstellationerna
Vi skapat med varandra
Ibland är jag stolt
Och berättar för att jag vill
Men du är duktig på att
Skapa skuggor när ljuset slår till
Jag borde älska dig
För alla hinder du lagt
Som pussel utan verklighetskontakt
Kreativiteten i ditt sinne
Får mig att tappa andan
Och jag kippar efter luft
Famlar efter armar
Starkare än så
Kanske man är mindre rädd
När kriget utkämpas
Av två.
Sly
Jag känner mig som ett kalhygge.
och det skulle vara helt okej.
Förutom alla jordgetingar som bor i mig.
skillnaden mellan däggdjur och fri vilja ligger mellan en och ett.
radera allt innehåll och inställningar.
återställ alla inställningar
återställ integritetsskydd
svårt att bestämma sig
Ingen blir någonsin som dig om du inte heller vill va som dig själv.
jag ser hela tiden
på tv och på bild
hur alla ska va så starka
och göra som dem vill.
Vi ska vara stolta
och slåss
för den plats som tilldelats oss.
Gärna stå upp
för sina tankar,
och vilja visa sin kropp.
Men hela jag är en censur,
borde låsas in i bur.
Jag gör allt det man inte ska.
Min enda vilja är att kunna
orka
stå upp och slåss.
För min kropp, för min tanke,
hopp.
Jag ser hela tiden
på tv och på bild
inget blir någonsin som man vill.
Redan försvunnen.
Im the stretch.
Streched out
the stretch of beach,
stretch of street.
Stretch of light;
in nowhere woods.
Stretch my hands
so I can feel warmth
in empty palms.
Im the stretch.
Stretched out.
If I reach further
maybe I'll go away.
Stretch of land.
Stretch my roots
through palm of hand
maybe I'll find peace.
materiell nog.
Bär tunga kläder skräddarsydda;
smiter runt axlarna
och rinner ner
för armar och ben.
särade läppar glossar
och fransarna vilar,
mot starka kindben lutande från.
Objektivet.
knyter näven runt mitt nya koncept,
jag kommer alltid att vara komplett.
Räkna ner så hoppar jag.
tror du först kan möta min blick
när jag äntligen gjort dig besviken.
äntligen äntligen äntligen,
väntan gjorde sönder mig.
och jag gör sönder mig än.
Former/Future lover.
Kanske kan jag - känna dina händer på mig.
Utan att känna skam.
Kanske kan - dina fingrar spela på min ryggrad.
Tillslut faller jag. In i din famn.
Och min kropp har aldrig passat bättre till nån.
Definitelymaybe/probablyno
Jag undrar vad som händer när jag struntar i,
hur tomt det ekar mellan mina revben.
Stryker tändstickor mot blodådror.
Jag undrar om jag skulle strunta i
om jag sprängs.
ljudisolerat
jag försöker förankra mig i
strömmen av orsak och verkan.
kanske denna gång var det menat att vara,
kanske denna gång kan jag lita på
tiden inte bara består av slumpen.
mina ankare får inget fäste
i en allt starkare ström, blir till forsar
av förbrukade löften, förhoppningar, drömmar
att bli sig själv igen
binder sig som rep runt min bröstkorg
det blir svårt att andas och se
mina fingrar blöder och
det är som att säga att du ska möta rädslan
när det är det enda jag är.
bärande vägg
hur jobbar man på sig själv
som ett byggprojekt
ett redan bekräftat problem
inget mer
aldrig mer än det
