ljudisolerat
jag försöker förankra mig i
strömmen av orsak och verkan.
kanske denna gång var det menat att vara,
kanske denna gång kan jag lita på
tiden inte bara består av slumpen.
mina ankare får inget fäste
i en allt starkare ström, blir till forsar
av förbrukade löften, förhoppningar, drömmar
att bli sig själv igen
binder sig som rep runt min bröstkorg
det blir svårt att andas och se
mina fingrar blöder och
det är som att säga att du ska möta rädslan
när det är det enda jag är.
Kommentarer
Trackback
