mittnamninummer

Okej så jag tog på mig nya kläder som redan luktar svett av sommarvärmen

klev ut genom dörren och försökte, jag lovar, verkligen, försökte, gå ifrån allt som jagar och hinna ikapp nån sorts framtid eller iaf en liten stund av nu. 

Men mina steg har aldrig varit självsäkra, än mindre vetat hur det känns att gå i egna skor. 

För vänta alltså jag trodde att man behövde ju bara hålla huvudet högt, inte ha något i ryggen att hålla tillbaks.

Vart finns självkänslan? Vad är det ens? Har inte en jävla aning för den finns inte i mig. 

Och jag faller, jag har störtat svindlande långsamt rakt in i min egen storm. 

Jag måste ge tillbaka, its all a circle eller nåt 

men det finns inget kvar, 

och för första gången tvivlar jag på att bygga upp mig igen. 

Nästa gång jag kliver ut genom dörren tar jag bakgatan till mitt gömda sista hopp, 

syns kanske sen.