mittnamninummer

jag har bärt på en känsla 

sen jag kom hem. 

kan inte andas, desperationen tvingar mig ut

till gränsen där stormens öga stirrar blint

.

i andras, nej i allas, ögon är jag en parentes

av en historia som för längesen är bortglömd

nergrävd i jorden som jag fortfarande brukar.

Men jag får fortfarande inte luft. 

Vem ser mer än vad jag var?

vem ser det jag vill va?

det verkar som det enda jag reflekterar 

är ett förflutet. 

Hur mycket syre får plats i en parentes?