mittnamninummer

jag minns jag såg på mtv ema

och en konsert från italien sändes, 

från ett torg kantat med byggnader från medeltiden.

På scenen var två killar som studsade runt. 

Inte märkvärdigt, men ändå. Trummor att slå hårt på. 

Jag minns att det var något - obekant med dem.

En röst som tvingade till uppmärksamhet. 

Sättet han rörde sig på scenen var så välbekant, 

men samtidigt med ett uttryck jag aldrig sett förut.

Jag minns att publiken var så hängiven, och jag undrade 

över vad jag missat. Ord som skriks ut sådär är inte - 

slentrianvalda. 

 

Jag sitter i bilen hem från fjällen och letade efter musik att lyssna på. 

Spotify visar den populäraste musiken i långa listor.

Dessa två killar spelades upp i kön, ett kusligt sound som

jag känt att jag missat. Eller nej, ännu bättre, längtat efter. 

Ett språk som inget annat - ett uttryck som bara de ägde.

Äger. 

Trodde inte att två killar skulle rädda livet på mig.